Gjutning är en av de tidigaste-metallformningsmetoder som människor känner till. Det betyder i allmänhet att man häller smält metall i en eldfast form med en hålighet av den form som ska göras och låter den stelna. När det stelnat tas det önskade metallföremålet ut från den eldfasta formen antingen genom att bryta formen eller genom att ta isär formen. Det stelnade föremålet kallas gjutning. Denna process kallas också grundande
1. Historien om gjutningsprocessen
Gjutprocessen upptäcktes troligen omkring c 3500 f.Kr. i Mesopotamien. På många håll i världen valdes kopparyxor och andra platta föremål ut i öppna formar av sten eller bakad lera. Dessa formar var i huvudsak i ett stycke. Men under senare perioder, när runda föremål behövdes tillverkas, delades sådana formar i två eller flera delar för att underlätta tillbakadragandet av de runda föremålen. Bronsåldern (ca 2000 f.Kr.) gav mycket mer förfining i gjutningsprocessen. För första gången kanske en kärna för att göra ihåliga fickor i föremålen uppfanns. Dessa kärnor var gjorda av bakad lera.
Dessutom användes cire perdue eller förlorat vaxprocess flitigt för att göra prydnader och fint arbete.
Gjuttekniken har förbättrats avsevärt av kineserna från omkring 1500 f.Kr. Innan dess finns det inga bevis på att någon gjutningsaktivitet har hittats i Kina. De verkar inte ha varit så bekanta med cire perdue-processen och inte heller använt den i stor utsträckning utan specialiserade sig istället på fler-formar för att göra mycket komplicerade jobb. De ägnade mycket tid åt att finslipa formen in i minsta detalj så att det knappt krävdes något efterarbete på gjutningen av formarna. De gjorde förmodligen bitformar innehållande noggrant inpassade bitar, numrerande trettio eller fler. Faktum är att många sådana formar har grävts fram under arkeologiska utgrävningar i olika delar av Kina.
Indus Valley Civilization är också känd för sin omfattande användning av gjutning av koppar och brons för ornament, vapen, verktyg och redskap. Men det var inte mycket förbättringar i tekniken. Från de olika föremål och statyetter som grävdes ut från platserna i Indusdalen verkar de ha varit bekanta med alla kända gjutningsmetoder som öppen mögel, bitmögel och cire perdue-processen
Även om Indien kunde krediteras med uppfinningen av degelstål, var inte mycket av järngrundande uppenbart i Indien. Det finns bevis för att järngrundandet hade börjat omkring 1000 f.Kr. i Syrien och Persien. Det verkar som om järngjutningstekniken i Indien har använts från tiden för Alexander den stores invasion, omkring 300 f.Kr.
Den berömda järnpelaren som för närvarande ligger nära Qutb-minaren i Delhi är ett exempel på forntida indianers metallurgiska färdigheter. Den är 7,2 m lång och är gjord av rent formjärn. Detta antas vara från perioden Chandragupta II (375-413 AD) av Gupta-dynastin. Rosthastigheten för denna pelare, som står utomhus i det fria, är praktiskt taget noll och även den nedgrävda delen rostar i extremt långsam takt. Denna måste först ha gjutits och sedan hamrad till den slutliga formen.
2. Fördelar och begränsningar
Gjutprocessen används flitigt i tillverkningen på grund av dess många fördelar. Smält material flödar in i vilken liten sektion som helst i formhåligheten och som sådan kan vilken intrikata form som helst--inre eller yttre--framställas med gjutningsprocessen. Det är möjligt att gjuta praktiskt taget vilket material som helst, vare sig det är järn eller icke-järn. Vidare är de nödvändiga verktygen som krävs för att gjuta formar mycket enkla och billiga. Som ett resultat, för provproduktion eller produktion av ett litet parti, är det en idealisk metod. Det är möjligt i gjutningsprocessen att placera mängden material där det är exakt nödvändigt. Som ett resultat kan viktminskning i design uppnås. Gjutgods kyls i allmänhet enhetligt från alla håll och därför förväntas de inte ha några riktningsegenskaper. Det finns vissa metaller och alllot som endast kan bearbetas genom gjutning och inte genom någon annan process som smide på grund av metallurgiska överväganden. Gjutgods av valfri storlek och vikt, även upp till 200 ton kan tillverkas.
Den dimensionella noggrannheten och ytfinishen som uppnås med normal sand-gjutningsprocess skulle dock i många fall inte vara tillräcklig för slutlig applicering. För att ta hänsyn till dessa fall har några speciella gjutprocesser utvecklats, såsom pressgjutning, vars detaljer ges i senare kapitel. Dessutom är sandgjutningsprocessen till viss del arbetsintensiv och därför är många förbättringar inriktade på den, såsom maskingjutning och mekanisering av gjuterier. Med vissa material är det ofta svårt att ta bort defekter som uppstår på grund av fukten i sandgjutgods
3. Castingvillkor
I de följande kapitlen kan detaljerna om sand-gjutning, som representerar den grundläggande processen för gjutning, ses. Innan du går in på detaljerna i processen skulle det vara lämpligt att definiera ett antal gjutna ordförrådsord.

Kolv -En formkolv är en som håller sandformen intakt. Beroende på placeringen av kolven i formstrukturen, hänvisas den till med olika namn såsom drag, cope och cheek. Den är gjord av trä för tillfälliga applikationer eller mer allmänt av metall för lång-användning.
Dra -Nedre formkolv
Klara -Övre formkolv
Kind -Mellanformningskolv som används i tre-delad formgjutning.
Mönster -Mönster är en kopia av det slutliga objektet som ska göras med vissa modifieringar. Formhålan är gjord med hjälp av mönstret.
Skiljelinje -Detta är skiljelinjen mellan de två formkolvarna som utgör sandformen. I delat mönster är det också skiljelinjen mellan de två halvorna av mönstret
Nedre bräda- Detta är en skiva som normalt är gjord av trä, som används i början av formtillverkningen. Mönstret hålls först på den nedre brädan, sand strös på den och sedan ramningen görs i draget
Mot sand- Den lilla mängden kolhaltigt material som strös på den inre ytan av formhåligheten för att ge bättre ytfinish till gjutgodset
Formsand -Det är det nyberedda eldfasta materialet som används för att tillverka formhåligheten. Det är en blandning av silikalera och fukt i lämpliga proportioner för att få önskat resultat och det omger mönstret medan man gör formen.
Baksand -Det är det som utgör det mesta av det eldfasta materialet som finns i formen. Denna består av använd och bränd sand.
Kärna -Det används för att göra ihåliga hålrum i gjutgods.
Hällbassäng -En liten trattformad-hålighet längst upp i formen i vilken den smälta metallen hälls.
Spure - Tpassagen genom vilken den smälta metallen från hällbassängen når formhålan. I många fall styr den flödet av metall in i formen.
Löpare -Passagerna i avskiljningsplanet genom vilka smält metallflöde regleras innan de når formhåligheten.
Port -Den faktiska ingångspunkten genom vilken smält metall kommer in i formhåligheten.
Chaplet -Kapletter används för att stödja kärnor inuti formhåligheten för att ta hand om sin egen vikt och övervinna de metallostatiska krafterna.
Slappna av -Kyla är metallföremål, som placeras i formen för att öka kylningshastigheten för gjutgods för att ge enhetlig eller önskad kylhastighet.
Riser -Det är en reservoar av smält metall som tillhandahålls i gjutgodset så att varm metall kan strömma tillbaka in i formhåligheten när det sker en minskning av metallvolymen på grund av stelning
4. Procedur för tillverkning av sandform
Proceduren för att göra en typisk sandform beskrivs i följande steg
Först placeras en bottenbräda antingen på formningsplattformen eller på golvet, vilket gör ytan jämn. Dragformningskolven hålls upp och ner på den nedre brädet tillsammans med dragdelen av mönstret i mitten av kolven på brädet. Det bör finnas tillräckligt med utrymme mellan mönstret och kolvens väggar, vilket bör vara i storleksordningen 50 till 100 mm. Torr ansiktssand strös över brädan och mönstret för att ge ett icke-klibbigt lager. Nyberedd formsand av erforderlig kvalitet hälls nu i draget och på mönstret till en tjocklek av 30 till 50 mm. Resten av släpkolven är helt fylld med reservsanden och likformigt rammad för att kompaktera sanden. Stamningen av sanden bör göras ordentligt för att inte packa ihop den för hårt, vilket gör det svårt att släppa ut gaser och inte heller för löst, så att formen inte skulle ha tillräckligt med styrka. Efter att ramningen är över skrapas överskottssanden i kolven helt med en platt stång till nivån för kolvens kanter.
Nu, med en ventiltråd, som är en wire med en diameter på 1 till 2 mm med en spetsig ände, görs ventilationshål i draget till hela djupet av kolven samt till mönstret för att underlätta avlägsnandet av gaser under gjutningens stelning. Detta slutför förberedelsen av draget.
Den färdiga dragkolven rullas nu över till bottenbrädet och exponerar mönstret som visas på bilden. Med hjälp av en slick repareras kanterna av sand runt mönstret och mantelhalvan av mönstret placeras över dragmönstret och riktar in det med hjälp av pluggstift. Cope-kolven på toppen av draget är placerad i linje igen med hjälp av stiften. Den torra avskiljningssanden strös över hela draget och på mönstret
En inloppsstift för att göra inloppspassagen är placerad på ett litet avstånd av ca 50 mm från mönstret. Vid behov hålls även stiftet på en lämplig plats och nyberedd formsand liknande den för draget tillsammans med stödsanden sprutas. Sanden rammas ordentligt, överflödig sand skrapas och ventilationshål görs över hela handtaget som i draget.
Inloppsstiftet och e-stegstiftet dras försiktigt ut ur kolven. Senare skärs hällbassängen nära toppen av inloppet. Hålet separeras från draget och eventuell lös sand på släpets gränssnitt blåss av med hjälp av en bälg. Nu dras manteln och dragmönsterhalvorna tillbaka genom att använda dragspetsarna och rappa mönstret runt om för att förstora formhåligheten något så att formväggarna inte förstörs av det tillbakadragande mönstret. Löparna och grindarna skärs försiktigt i formen utan att förstöra formen. Eventuellt överskott eller lös sand som finns i löparna och mögelhålan blåses bort med hjälp av bälgen. Nu appliceras beläggningssanden i form av en pasta över hela formhålan och löparna, vilket skulle ge det färdiga gjutgodset en bra ytfinish.
En torr sandkärna prepareras med hjälp av en kärnlåda. Efter lämplig gräddning placeras den i formhålan som visas på bilden. Hålet byts ut på draget och tar hand om inriktningen av de två med hjälp av stiften. En lämplig vikt hålls på manteln för att ta hand om den uppåtgående metallostatiska kraften under gjutningen av smält metall. Formen är nu, som visas på bilden, redo att hällas.







