Gråjärnsgjutgods VS duktila järngjutgods

Grafiten i den grå gjutjärnsstrukturen är i form av flingor, och grafiten i den sfäroidala grafitgjutjärnsstrukturen är i form av sfäruliter. Om det sfäroidala grafitgjutjärnet har ett ljud som liknar det av kolstål, betyder det att sfäroidiseringshastigheten för det sfäroidala grafitgjutjärnet är relativt hög. Och ljudet av slagverk av grå järn låter matt. Från brottets utseende (inte den bearbetade ytan) kan segjärn och gråjärn lätt urskiljas. Iakttagna med blotta ögon är kristallkornen i gråjärnsprickan relativt grova, grå-vita och kristallytan har metalliskt ljus. Sprickkristallkornen av segjärn är mycket små, svarta-grå. Om sfäroidiseringshastigheten är hög finns det nästan ingen metallisk lyster. Om det finns vitaktig lyster är den allmänna situationen att vit munvävnad uppstår. När det gäller smältmetoden, tillsätts nodulärt järn med ympmedel och sfäroidiseringsmedel till gråjärn under smältning för att få grafit att övergå från dispergerat flockigt till sfäriskt, för att minska fragmenteringen av ferrit och öka styrkan.

Skillnaden i strukturen hos gråjärn och segjärn leder till enorma skillnader i deras egenskaper. Styrkan och plasticiteten hos gjutgods av grått gjutjärn är låg. Detta beror på att flinggrafiten delar matrisen och orsakar spänningskoncentration. Samtidigt är gråjärnsgjutgods spröda och har goda vibrationsdämpande egenskaper. Därför används gråjärn främst för att tillverka olika lådor och baser som har låga hållfasthetskrav och som huvudsakligen tål tryckspänning. För gjutjärnsgjutgods av sfäroidal grafit har sfäroidgrafiten den lägsta sprickeffekten på matrisen, och spänningskoncentrationen är den minsta, så dess hållfasthet är mycket hög, vilket kan jämföras med medelstort kolstål. Samtidigt kan segjärn ge fullt spel åt matrisens prestanda och har en viss grad av plasticitet och god seghet. Dessutom är gjutningsprestandan för segjärn bättre än för medelkolstål. Därför används duktilt gjutjärn ofta för att tillverka delar med höga seghetskrav och komplexa former, såsom vevaxlar för förbränningsmotorer, vevstakar och så vidare. Nodulärt gjutjärn kan i allmänhet stärkas genom värmebehandling, medan grått gjutjärn i allmänhet inte kan stärkas genom värmebehandling på grund av inverkan av flinggrafit.

Nodulärt gjutjärn har en absolut fördel i styrka. Draghållfastheten och sträckgränsen för segjärnsgjutgods är mycket högre än gråjärnsgjutgods. Draghållfasthetsintervallet för grått gjutjärn är 100-350 MPa, medan draghållfasthetsintervallet för segjärn är 350-700 MPa. Duktilt gjutjärn har också krav på töjning, medan grått gjutjärn har få krav i detta avseende. Hållfasthetsförhållandet för segjärn är mycket bättre än för gjutjärn. Nodulärt gjutjärn är detsamma som gjutjärn när det gäller korrosionsbeständighet.

Styrkan hos segjärn är jämförbar med den hos gjutstål. Nodulärt gjutjärn har en högre sträckgräns. I de flesta kommunala tillämpningar, såsom vatten, saltvatten, ånga, etc., överstiger korrosionsbeständigheten och oxidationsbeständigheten hos segjärn de för gjutstål. På grund av den nodulära grafitmikrostrukturen hos nodulärt gjutjärn är nodulärt gjutjärn bättre än gjutstål när det gäller att minska vibrationsförmågan, så det är mer gynnsamt för att minska stress. Nodulärt gjutjärn kallas "bäst i de två världarna"-metallen, vilket betyder att nodulärt gjutjärn har styrkan hos gjutjärn och den utmärkta korrosionsbeständigheten hos gjutjärn. Kostnadsskillnaden mellan gjutjärn och segjärnsgjutgods är $ 500 per ton.